Bältet

En gång när jag gick vägen fram
så mötade jag Hin Onde
För hupp sudi du, su rit’n sej
så mötade jag Hin Onde

Och Fan sa får jag själen din
så kunde du fånga mitt bälte
För hupp sudi du, su rit’n sej
så kunde du fånga mitt bälte

Så jag gav Fan själen min
och fångade så hans bälte
För hupp sudi du, su rit’n sej
och fångade så hans bälte

Det ver en söndagsmorgonstund
jag skulle till kyrkan rida
För hupp sudi du, su rit’n sej
jag skulle till kyrkan rida

Då satt jag på mig bälte mitt
det glimma som solen vida
För hupp sudi du, su rit’n sej
det glimma som solen vida

Och när jag kom i kyrkan in
där voro båd gamla och unga
För hupp sudi du, su rit’n sej
där voro båd gamla och unga

Och när de bälte mitt fick se
de glömde båd läsa och sjunga
För hupp sudi du, su rit’n sej
de glömde båd läsa och sjunga

Prästen stod för altardisk
Han skulle på knäna falla
För hupp sudi du, su rit’n sej
Han skulle på knäna falla

Men när han bälte mitt fick se
han glömde båd Gud och alla
För hupp sudi du, su rit’n sej
han glömde båd Gud och alla

Det var en måndagsmorgonstund
jag kom i så galna tankar
För hupp sudi du, su rit’n sej
jag kom i så galna tankar

Då bytte jag bort bälte mitt
emot ett par slarviga vantar
För hupp sudi du, su rit’n sej
emot ett par slarviga vantar