Blå Andetag

»Längtan i min hand, som en puls; het & stum. Två slutna ögon - en öppen mun.«

Toni håller stadigt penis i hand & drömmer sig bort till en kvinna vars mun är girig för hans pulserande lem & ögon slutna; skyddade från dess slem.

»Sekunder av bilder & hjärtats slag & blodet som rusar för att sen sakta av.«

Fantasier flimrar fram när masturberingens kraft tilltar, & sedan utlösning når stilltje.

»Ingen är nära nu, ingen finns här - bara dessa blå andetag jag bär.«

Toni försäkrar sig om att ingen har sett honom göra det allra mest privata, & pustar ut när han är alldeles ensam i rummet.

»Det här är ingen sång till Louise eller nån; det här är bara blå andetag.«

Denna runk var inte tillägnad någon särskilt - inte ens läckra Louise. Det var endast ett drömskt virrvarr av nakna skulderblad & rosa bröstvårtor.

»Jag gjorde en lång, lång resa - det var en märklig färd. Jag höll mig vaken in i en helt annan värld. Tankar dom måste sova nu & torn falla ner. Blå andetag är allt jag ber.«

Toni begrundar att han bemästrade denna erotiska stund av självbefläckelse, trots att han lade sig sömnig & utarbetad. Han inser dock att han inte kan spela skinnbanjo hela natten, utan att det faktiskt är en dag imorgon också.

»En ny dag för hon & han, en ny dag för den som kan, en ny dag som försvann.«

När han betraktar sädesklumpen i den stela strumpan känner han vemod inför hur han har spillt inte endast helig mjölk, utan även tid. Han som har så många sånger att skriva. Ack, varför lär han sig inte att prioritera bättre?

»Orden dom är på flykt nu; lämnar mig ifred. & jag samlar luft att andas med.«

Ord sparade för texter undflyr dock Toni, när sensuella fantasier åter kommer över honom & pungen insamlar livets luft: säd.