När jag var ung såg jag åkrar och himmel.
Jag hade en flickvän som bodde inunder.
Hon hade ingen att dela sin kärlek med och jag var fjorton år.
Vi gick nerför gatan med armarna knutna,
jag visade platsen där de sköt min pappa.
Vi tog ett tåg ända till slutstationen,
och sen tog vi tåget hem igen.
Vi lekte tafatt mellan träden i skogen,
och kom till ett fält där de hade något jordbruk,
satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varandra.
Jag fick ta på hennes hår.
Hon hade en kjol som var tunn, röd och liten
och väckte en längtan i mig att ta av den.
Hon sa: “Vi kan vänta med sånt för älskar varandra.”
Jag kallade henne “stumpan” ibland.

Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig: “Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig, men nu förstår jag.
Du är bara rädd för att jag ska veta hur du är, förstå vad du tänker, stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris. Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där.”

Så jag åkte iväg mellan åkrar och himmel
och kom till en storstad där de pratade spanska.
Jag drack lite vin på en trappa och umgicks.
Nån sa: ”Du kan få bo med oss.”

Och jag spelade höghus i en dockteater
och ramlade omkring, klottrade slagord med näsblod
och tänkte att Svensson, han glömmer att leva sitt liv.
Men det finns andra än han. Det finns vi.

Och så en morgon när jag vaknade var det ett jävla liv.
Utanför stod föräldrar på rad och skrek till alla barnen att de skulle sluta leka nu
och följa med dem i bilen och bli något.
Jag såg mina vänner, med hariga ögon, och alla glada lögners slut.
Jag skrek för jag var rädd. Jag skrek:
“Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem.”

Det var då jag förstod att jag knappast kan låtsas
att mitt huvud är för stort och mina armar för smala.
Så jag skaffade ett jobb, skyfflade sand genom ett hål i en vägg.
Fem dagar, åtta timmar.
Min chef var en gubbe med ögon som knivar.
Han satt där och stirrade i nio månader. Sen sa han:
“Lägg ner din spade och gå härifrån! Vem tror du du försöker lura?”

Så jag gick därifrån och ringde min mamma.
I bakgrunden hörde jag någon leka hundvalp.
Hon fnissade och sa:
“Det blir bra, det du gör med ditt liv, men jag har inte tid nu.”

Men jag frågade ändå:
“Mor, hur var jag som liten?”
Hon suckade och sa;

“Det var längesen det, du. Du var det bästa jag visste, så rosig och rar.
Du var väl som barn är mest. Du var glad.”

Jag tänkte att vad skulle jag med sådana vaga ordalag,
så jag sprang ner till en lässal i innerstan.
Jag sökte efter mig själv i deras databas,
men hittade inget och jag rev i mitt hår och skrek:
“Folket är törstigt så folket det dricker.
Folket är hungrigt och äter.
Jag ser inte någon mening med mitt liv.
Kan jag inte sova nu?
Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!”

När jag sen vaknade tjugo år senare
satt jag och stirrade på åkrar och himmel och jag tänkte att
“visst var det där lite viktigt en gång. Det är ändå ett kort liv för att vara så långt”.


Lyrics submitted by ilse

Åkrar Och Himmel song meanings
Add your thoughts

1 Comment

sort form View by:

Add your thoughts

Log in now to tell us what you think this song means.

Don’t have an account? Create an account with SongMeanings to post comments, submit lyrics, and more. It’s super easy, we promise!

Back to top
explain